Mitt te-öde och alldeles egna teplanta

Om jag lägger ihop ett och ett (och ett och ett och...) så ser jag så många tecken i mitt hittills trettiofyraåriga liv som pekar och pekat mot ett och samma håll. Mot te. 

Låt mig demonstrera denna historiska te-väv:
Jag kommer från Uppsala, Carl von Linnés hemstad. Linné försökte redan på 1700-talet importera tefrön och teplantor med målsättning att skapa en inhemsk teproduktion. Om han hade lyckats (läs denna artikel i Svenska Dagbladet från 2002 om hans tröstlösa kamp med teplantorna...) skulle Sveriges första "teplantage" varit belägen inte långt från där jag växte upp - om mer eller mindre nästgårds från där min sambo växte upp. Som en liten Linné-bonus så var min far och hans sambo husvakter av trädgårdsmästarbostaden vid Linnés Hammarby förra sommaren, och jag och min lilla familj (med rykande färsk bebis) knallade runt bland alla historiska och jättejättegamla växter. Och ja, så heter jag ju Linnea i andranamn också.

För femton år sedan slog vi upp dörrarna till familjeföretaget Jordnära Ting, en stor och fin och mycket speciell växtbutik på Uppsalaslätten. Under de fem år som butiken var öppen så föll jag allt djupare in love med en specifik blomma: Kamelian, eller Camellia Japonica som den heter på latin. Det är fortfarande min absoluta favoritkrukväxt, underbart vacker. Vad jag insåg först i slutet av denna blomsterbutiksera var att min älskade Kamelia helt enkelt var en färggrann syster till min andra passion; tebusken Camellia Sinensis.

Att jag dessutom alltid haft en dragning till Kina och också spenderade en solig vårtermin i mittens rike för ett antal år sedan ringar liksom bara in mitt te-öde ännu mer. 

My own, my precious.

Så. När jag via vännerna på Pekoe fick chansen att lägga vantarna på en tvättäkta teplanta så var det ingen tvekan, tidsbrist och mörk liten lägenhet till trots. Och vet du? Den gror! Den spirar och sprätter och skjuter nya knoppar som om den stod på en sval kulle i Darjeeling. Och jag räknar dagarna (många) tills jag kan skörda fyra, fem skott, låta dem torka på köksbordet och sedan brygga en kopp med mitt alldeles egna vita te. 

Inte klokt och hur magiskt som helst.

/Anna

Bland blommor och sköna gröna blad

Det går lätt att skönja ett visst botaniskt tema i mitt liv. På dagarna pratar och skriver och plåtar och publicerar jag blommor, och på kvällarna pratar och skriver och plåtar och publicerar jag blad från min favoritväxt; Camellia Sinensis, det vill säga allas vår teplanta. 

Spirande, knoppande, grönt och skönt.

Emellanåt tar jobbet överhanden och då pausas tekommunikationen lite, medan själva tedrickandet är desto frekventare. En av alla sorter jag sippat på nu under hektiskt vårschema är Sencha Uchiyama; ett ekologiskt grönt te som är härligt smakrikt. Det odlas på sluttningarna i Tenryu-regionen på Japans sydostkust, inte många mil från Mt Fuji.

Bladen är platta och mörkt gröna, och trots att teet precis som andra Sencha hettats upp genom ångning och inte rostning så har de obryggda bladen en rostad doft - lite åt popcornhållet. Den färdiga drycken är gulgrön och lätt grumlad, vilket är karaktäristiskt för många Sencha-teer. Koppen doftar soligt och organiskt och för mig som ännu inte varit i Japan så kickar doftminnet in och för mig rakt ut i den Kambodjanska landsbygden. Mäktigt sinne, det där.

Smaken är vid första bryggningen söt och sträv och med stråk av gröna äpplen. Sencha Uchiyama är helt klart ett te som levererar många bryggningar på raken. Testa dig fram med olika bryggtider och upptäck en ocean av smaker! 

/Anna

Inköpsställe: E-tea tehandel